Sorgen är kärlekens pris

I lördags var det två år sedan vi förlorade vår älskade pappa. Två år av saknad och sorg har gått förbi. Sorgen ändrar skepnad eftersom tiden går, men jag tror aldrig man slutar sörja förlusten av en älskad familjemedlem. Det kommer alltid stunder i vardagen även om tiden går, då man önskar att man kunde ringa och berätta små saker och mycket annat. Det kommer alltid att komma stora stunder i livet då han borde ha varit där och man sörjer framtiden man aldrig fick tillsammans.

Min pappa var en underbar person. Han hade humor, kanske inte den bästa, men den var ibland så dålig att den blev så bra. Han hade ett stort hjärta. Han var omtänksam, han brydde sig verkligen om människor. Han var en fantastisk musiker. Han var ett hockeyfan. Han hade temprament, han hade en underbar personlighet.

Han var en fantastisk pappa. Han hade blivit en fantastisk morfar/farfar en vacker dag. Han var en make, en vän, en spelarkompis, en bror, en arbetskamrat… Han var mycket för många min far. Han är saknad av många. Hans bortgång har lämnat ett tomrum som aldrig någonsin går att fylla.

Ett bra tag efter pappa dog var jag arg, jag var förbannad… på läkarna, förbannad på världen för att han dog, kämpade för att hitta en mening med det, jag har inte hittat någon. Det finns ingen. Men jag accepterade till slut att jag måste lära mig att acceptera att han gick bort, acceptera att jag måste leva med sorgen och saknaden. För hur jag än har önskat, bett, skrikit, gråtit kan jag/vi inte få tillbaka honom. Det jag kan göra nu, hur svårt det än kan kännas ibland att acceptera, är att vara tacksam för den tid vi fick, tacksam för att jag fick ha en sådan bra pappa, tacksam över alla fina minnen jag har… Jag kan aldrig ge mina ev. framtida barn deras morfar, men jag kan ge dem en bild av hur deras underbara morfar var, och hoppas att de ska känna det som om det på ett sätt känner sin morfar ändå genom mina berättelser, mina minnen. Jag försöker tänka på det så gott jag kan istället för att enbart fokusera på framtiden vi aldrig fick, på allt som han aldrig fick vara med om, på allt som jag önskade jag skulle få dela med pappa. Saknaden kommer jag alltid att leva med.

Pappa, jag älskar dig. Jag saknar dig så mycket. En dag ses vi igen.

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

//Emma