Jag hade tydligen inte sagt att jag hade försäkring på fan-skapet så jag var tvungen att följa med mannen som hjälpte mig, bak på lagret och ringa in en skadeanmälan. Jag kände mig förvirrad och fattade ingenting. När jag då skulle beskriva för den drygaste jäveln i Sverige hur det hade gått till när den gick sönder, visste jag inte att man skulle vara så himla utförlig, så jag beskrev i korta steg. Men då idioten (ursäkta mitt språk i detta inlägg) svarade med dryga följdfrågor kände jag mig som världens korkaste människa!
-"Så det var alltiså inte du som tappade den, utan någon annan?"
-"Jaha, jag blir lite förvirrad, nyss sa du det ena och nu säger du det andra!"
Dryga fan-skap!
Jag kände tårarna komma & jag märkte att mannen som hjälpte mig blev lite snällare... & när jag kom ut till bilen var jag tvungen att släppa det, det brast. Jag måste säga att jag tror inte att det hade gjort det om det inte var just runt dom här dagarna.
Men nu är den hämtad, och jag börjar tro att jag inte gillar El-Giganten längre! Inte bara p.g.a. den dryga i telefon utan att jag har känt mig som den dummaste-i-huvudet dom senaste gångerna jag varit där & känt att jag krymper direkt jag kommer in i affären.
Men nog om det, förhoppningsvis behöver jag inte laga nå mer som kommer därifrån.
Pappa var den bästa pappan! Alla gör ju misstag och det gjorde även han, men han brydde sig så mycket och var så omtänksam som man bara kan bli. Han tänkte på andra människor och tillägnade också sitt liv till att hjälpa synskadade.
Dom mest utstickande egenskaper han hade var nog hans talang för musiken, det fanns inte ett enda instrument han inte kunde spela. En annan sak med pappa var att han tyckte själv att han var bäst på allt! Han var den bästa föraren t.ex. och han skulle definitivt bli körskole-lärare, men ska jag vara ärlig så hade han nog skrämt iväg dom flesta eleverna! Men jag saknar det så himla mycket, hans lilla småskryt om sig själv. Jag vet också att han var mycket stolt över oss barn, en kollega till pappa sa det till oss när vi hade en minnesstund på lassarettet. Och att få höra det var så skönt, pappa var stolt över mig!
Han tyckte också att hans skämt var jätte roliga! Han kunde sitta vid middagsbordet, säga nånting "roligt", skratta själv & så tittade han runt bordet för att se om någon annan höll med =) Men själv skrattade man bara för att skämten var så dåliga.
Jag tror att hur lång tid det än tar, även om det är om 3 år, 10 år eller 15 år så kommer man alltid någon gång att tänka att pappa är faktiskt död, han finns inte längre, jag kommer aldrig mer att få krama min pappa... Nu när det har gått 2 år tänker jag fortfarande så, det var dom tankarna man upplevde direkt efter vi kom hem från sjukhuset, dom chockerande känslorna. Jag har upplevt små chockar genom åren och jag tror inte att det kommer försvinna. Det kommer att bli kängre och längre mellan dom, men jag tror att dom finns kvar även sen. För hur kan man egentligen kunna lära sig leva utan en del att sig själv? En del av sitt hjärta, sin existens?
Pappa kommer för alltid att finnas kvar, i mig & mina tankar, i mina syskon & framförallt i musiken.
Gårdagen var ett bra sätt att minnas pappa, vi var samlade allihopa, vi åt middag, tände ljus på graven och la dit fina, röda rosor.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket
Du är den saknade pusselbiten
Biten som passar perfekt i mitt hjärtats hål
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar