Ledig dag

Dagen började med en klipptid kl. 9.15. Katarina är så himla duktig och äntligen har jag fått bort det nötta & risiga i mitt hår!

Sen fortsatte det mot Hanzéns & Twilfit. På det förstnämnda hade jag tänkt gå ner på rea-våningen, men den var tyvärr stängd & öppnade inte förrän 12. Tycker att hela butiken borde öppna samma tid.

Men det blev inköp ändå i form av två linnen, ett vanligt vitt, ett som är lite genombrutet med mönster & ett par örhängen.

Nu ska jag käka lunch sen blir det gymmet!

Jag och Ida ska börja köra hårt med ett tufft 8 veckors träningsupplägg gjort av våran duktiga Marie på jobbet.

Så första passet idag & så får vi se om jag håller det eller om det blir några resultat.

Världens mest ointressantaste inlägg! Men jag kände att det var dags att skriva nånting =)

Over & Out

/Elin

Jag kan själv tycka att jag har varit med om något hemskt, och det vet att jag har, att hela familjen har. Men när jag hör om människor i ens närhet, vänner, när dom berättar om deras uppväxt, så vet jag inte vad som är värre. Klart att alla har sina mörka fläckar i livet, men något som pågår under hela ens uppväxt eller under en väldigt lång tid... Det jag och min familj varit med om är det värsta jag någonsin kunnat tänka mig, att förlora en man älskar, en familjemedlem. Livet blir sig aldrig likt. Men jag kan ändå inte sluta tänka på att vissa har det värre. Om än det kanske inte har varit ett dödsfall så finns det andra saker... alkolister, misshandel, våld, trasiga & vridna förhållanden.

Alla har sina personliga helveten

Det finns alltid folk som har ett större och mer intensivt helvete än sig själv. Människor som förlorar hela familjer, sina hem... allt dom äger och har och tro på. Så ibland kan jag komma på mig själv att jag inte kan unna mig att tycka synd om mig själv. För att då och då behöver man den tanken att det är synd om MIG, att JAG har gått igenom ett helvete, att det är MIG du ska vårda och ta hand om. Det lilla jag-et som finns långt där inom en måste ibland få föda, få veta att det finns människor som bryr sig om en. Ju längre tiden går så matas den mindre och mindre, och samtidigt blir sorgen inte lika överväldigande som den var från början. Men ibland saknar jag "födan". Folk glömmer bort, tiden går, man vänjer sigatt leva med det...

Men kom ihåg alla som känner någon som förlorat en viktig del av livet... oavsett om det är en nära, eller någon som bara har ett riktigt helvete... bry dig! Ta hand om det lilla lag-et i din vän, vårda den & VISA att du är en person man kan ränka med.

_________________________________________________________

För övrigt så hade jag en Twilight kväll med Ida igår, vilket var hur trevligt som helst!!! En runda på stan vilket resulterade i en caffe latté med caramell-smak och en GRYMT god kladdkaka! Det blev också köpt lite scrap-grejor till mig själv och till mormors kommande 80-års album. Sedan blev det den godaste tacopajen jag någonsin ätit, skapad av dom två musketörerna (jag och Ida), sen film #1, följ av film #2, men där i mellan: Fruksallad med smält vit choklad, MUMS! Mycket skratt och glada miner och jag tackar så mycket för en super trevlig kväll! Nästa: REMEMBER ME!

Lite bilder:

Nu blir det lite simning med Elin sen HLR-utbildning.

/Elin

Emma, Jenny och Sankt Olov

Emma & Jenny
Måndagkväll. Det är kallt ute och stjärnorna lyser klart. Jag är gåendes påväg hem från min sena basketträning på Nordanå och jag börjar närma mig min gata. Plötsligt hör jag....PIFF OCH PUFF! Men ju närmare jag kommer ljuden så hör jag att det är inte Piff och Puff. Det är ju Emma och Jenny! Slående likhet i rösterna må jag säga. De är ute och promenerar under den stjärnklara himmeln.
Jag hojtar till och fnitter uppstår några meter framför mig. Vi stannar upp och pratar om allt mellan himmel och jord och om att vi umgås för lite. Jag kan inte annat än instämma och säga att det är allt för ofta man finner sig själv klagandes över hur tråkigt livet är, men det blir vad man gör det till. Så varför inte umgås oftare?! "Ja det ska vi" kom vi överens om. En mycket bra deal och många lustiga historier och roliga gamla minnen togs upp under pratstunden.
Jag hade innan känt mig just lite ensam och tråkig sådär men tack vare Piff o.. Emma och Jenny så ändrades det där. Jag kände mig levande igen och gick hem med ett leende på läpparna. Så ska det va, tack för det Ems-Jen!

Sankt Olov
Vars kommer då St Olov in i bilden? Vad har han med Emma och Jenny att göra? Vem är St Olov? Nej, våran kära vän Olov har absolut ingenting med ovanstående att göra. St Olov är för övrigt Skellefteås stadskyrka, den som skiner opp i centrum. Anledningen att jag nämner kyrkan beror på att jag i söndags promenerade i solstrålens väder med min systers värstingkamera i handen. Mitt mål var att fota något instressant och vackert. Jag gick in i St Olovskyrkan och träffade där en man - Anders, var hans namn. Han jobbar som kyrkovaktmästare där. Jag berättade att jag länge velat gå högst upp i kyrktornet och fota, särskilt när jag för en gångs skull hade en kamera med mig. Sagt och gjort, den trevliga mannen guidar mig upp längs tornet vilket var riktigt häftigt att gå i för en arkitekt- och historiefanatiker som mig. Jag fick gå genom samtliga "lönngångar", upp för alla smala och äckligt branta trätrappor, förbi de tre enorma ringklockorna inne i tornet ända upp till toppen på tornets "terass" där jag fick stå och blicka ut över schtaan hur länge jag ville. Det var en upplevelse utan dess like för min del, och då har jag ändå stått längst upp i St Peterskyrkans torn i Rom. Men eftersom det här är min stads kyrka var det nånting speciellt med det... Nåväl, foton togs det i massvis, över 200 stycken. Här är några smakprov av dem!

/ Andreas

Sorgen är kärlekens pris

I lördags var det två år sedan vi förlorade vår älskade pappa. Två år av saknad och sorg har gått förbi. Sorgen ändrar skepnad eftersom tiden går, men jag tror aldrig man slutar sörja förlusten av en älskad familjemedlem. Det kommer alltid stunder i vardagen även om tiden går, då man önskar att man kunde ringa och berätta små saker och mycket annat. Det kommer alltid att komma stora stunder i livet då han borde ha varit där och man sörjer framtiden man aldrig fick tillsammans.

Min pappa var en underbar person. Han hade humor, kanske inte den bästa, men den var ibland så dålig att den blev så bra. Han hade ett stort hjärta. Han var omtänksam, han brydde sig verkligen om människor. Han var en fantastisk musiker. Han var ett hockeyfan. Han hade temprament, han hade en underbar personlighet.

Han var en fantastisk pappa. Han hade blivit en fantastisk morfar/farfar en vacker dag. Han var en make, en vän, en spelarkompis, en bror, en arbetskamrat… Han var mycket för många min far. Han är saknad av många. Hans bortgång har lämnat ett tomrum som aldrig någonsin går att fylla.

Ett bra tag efter pappa dog var jag arg, jag var förbannad… på läkarna, förbannad på världen för att han dog, kämpade för att hitta en mening med det, jag har inte hittat någon. Det finns ingen. Men jag accepterade till slut att jag måste lära mig att acceptera att han gick bort, acceptera att jag måste leva med sorgen och saknaden. För hur jag än har önskat, bett, skrikit, gråtit kan jag/vi inte få tillbaka honom. Det jag kan göra nu, hur svårt det än kan kännas ibland att acceptera, är att vara tacksam för den tid vi fick, tacksam för att jag fick ha en sådan bra pappa, tacksam över alla fina minnen jag har… Jag kan aldrig ge mina ev. framtida barn deras morfar, men jag kan ge dem en bild av hur deras underbara morfar var, och hoppas att de ska känna det som om det på ett sätt känner sin morfar ändå genom mina berättelser, mina minnen. Jag försöker tänka på det så gott jag kan istället för att enbart fokusera på framtiden vi aldrig fick, på allt som han aldrig fick vara med om, på allt som jag önskade jag skulle få dela med pappa. Saknaden kommer jag alltid att leva med.

Pappa, jag älskar dig. Jag saknar dig så mycket. En dag ses vi igen.

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

//Emma

Minnets allé

Igår var det 2 år sedan pappa dog. Det har varit några tunga dagar för min del. Dels för att minnen ploppar upp lite då och då, både bra och dåliga. Men också dels för att när jag i fredags var på El-Giganten och skulle hämta ut mitt objektiv så höll det på att brista, följden av känslor som förnedring, idioti...

Jag hade tydligen inte sagt att jag hade försäkring på fan-skapet så jag var tvungen att följa med mannen som hjälpte mig, bak på lagret och ringa in en skadeanmälan. Jag kände mig förvirrad och fattade ingenting. När jag då skulle beskriva för den drygaste jäveln i Sverige hur det hade gått till när den gick sönder, visste jag inte att man skulle vara så himla utförlig, så jag beskrev i korta steg. Men då idioten (ursäkta mitt språk i detta inlägg) svarade med dryga följdfrågor kände jag mig som världens korkaste människa!


-"Så det var alltiså inte du som tappade den, utan någon annan?"


-"Jaha, jag blir lite förvirrad, nyss sa du det ena och nu säger du det andra!"


Dryga fan-skap!

Jag kände tårarna komma & jag märkte att mannen som hjälpte mig blev lite snällare... & när jag kom ut till bilen var jag tvungen att släppa det, det brast. Jag måste säga att jag tror inte att det hade gjort det om det inte var just runt dom här dagarna.


Men nu är den hämtad, och jag börjar tro att jag inte gillar El-Giganten längre! Inte bara p.g.a. den dryga i telefon utan att jag har känt mig som den dummaste-i-huvudet dom senaste gångerna jag varit där & känt att jag krymper direkt jag kommer in i affären.


Men nog om det, förhoppningsvis behöver jag inte laga nå mer som kommer därifrån.


Pappa var den bästa pappan! Alla gör ju misstag och det gjorde även han, men han brydde sig så mycket och var så omtänksam som man bara kan bli. Han tänkte på andra människor och tillägnade också sitt liv till att hjälpa synskadade.

Dom mest utstickande egenskaper han hade var nog hans talang för musiken, det fanns inte ett enda instrument han inte kunde spela. En annan sak med pappa var att han tyckte själv att han var bäst på allt! Han var den bästa föraren t.ex. och han skulle definitivt bli körskole-lärare, men ska jag vara ärlig så hade han nog skrämt iväg dom flesta eleverna! Men jag saknar det så himla mycket, hans lilla småskryt om sig själv. Jag vet också att han var mycket stolt över oss barn, en kollega till pappa sa det till oss när vi hade en minnesstund på lassarettet. Och att få höra det var så skönt, pappa var stolt över mig!


Han tyckte också att hans skämt var jätte roliga! Han kunde sitta vid middagsbordet, säga nånting "roligt", skratta själv & så tittade han runt bordet för att se om någon annan höll med =) Men själv skrattade man bara för att skämten var så dåliga.


Jag tror att hur lång tid det än tar, även om det är om 3 år, 10 år eller 15 år så kommer man alltid någon gång att tänka att pappa är faktiskt död, han finns inte längre, jag kommer aldrig mer att få krama min pappa... Nu när det har gått 2 år tänker jag fortfarande så, det var dom tankarna man upplevde direkt efter vi kom hem från sjukhuset, dom chockerande känslorna. Jag har upplevt små chockar genom åren och jag tror inte att det kommer försvinna. Det kommer att bli kängre och längre mellan dom, men jag tror att dom finns kvar även sen. För hur kan man egentligen kunna lära sig leva utan en del att sig själv? En del av sitt hjärta, sin existens?

Pappa kommer för alltid att finnas kvar, i mig & mina tankar, i mina syskon & framförallt i musiken.


Gårdagen var ett bra sätt att minnas pappa, vi var samlade allihopa, vi åt middag, tände ljus på graven och la dit fina, röda rosor.




Jag saknar dig så fruktansvärt mycket

Du är den saknade pusselbiten
Biten som passar perfekt i mitt hjärtats hål

/Elin

Glädje och sorg

Glädje
Igår fredag befann jag mig i en bil, i en volvo med den fetaste turbon norr om Rotebro - en sexväxlad jävel! Befann jag mig i ett rally? Nej, jag befann mig på en roadtrip mot Haparanda och vårt grannland Finland. Startfemman som konkade om utrymmet i bilen var bland annat kändisar såsom Jag, Ricky "Gorillaboy" Persson, hans kwinna Kajsa "K" samt go'stockholmarna Anders och Carro. Ja det var inge fler än oss i bilen...
Resan började på morgon i Skellefteå med en dis liggandes som ett tjockt täcke över vår vackra stad. Bilen rullar iväg och kompassen pekar norrut. Efter en helvetesfärd med chaufför Kajsa i spetsen gjorde vi vårt första stopp i Piteå och på det anrika Coop Forum. Påfyllning av kolhydrater sedan vidare mot Dollarstore. Jag gjorde min debut i denna butik varav jag firade detta jubileum med godis för 20 riksdaler.
Sedan tog jag över ratten och förarsätet, nästa mål - Kalix! Efter en helvetesfärd med mig bakom ratten tog vi en välförtjänt kisspaus på en av mackarna längs vägen. Jag kissade bakom macken i en stor snöhög som efter en evinnerlighet av urinering tycktes krympa stadigt. 5 liter lättare och en ny människa. Bakom ratten den här gången - Ricky! Efter en helvetesfärd med Ricky i spetsen var vi i Haparanda och vid den finska gränsen. Vad var vårt mål då? Jo IKEA, vad annars?! Vi tryckte billig pizza och körv med bröd i mängder och sedan släppte vi lös Tjejerna med en kundvagn medan jag och Ricky intog fåtöljerna och snackade allt mellan himmel och jord. Långt senare letade vi upp den feminina delen av gänget och strosade vidare i möbellabyrinten. Mina inköp var få men ack så välbehövda - 4 ölglas och 2 chipspåsar!
Finland nästa stopp med Alko som huvudmål, påfyllning av medecinförrådet sedan vidare tillbaks över gränsen och till Luleå. Där åt vi på McDonalds efter begäran av Anders som led av en hemsk skräpmatsabstinens. Pajken gick inte tomhänt därifrån, utan 3 cheeseburgare som han lät taga med sig hem till Västerbotten. Vad han skall göra med dem förtäljer inte historien.
Vid 20-tiden var vi åter i Skellefteå och en fullbordad Norrbottensroadtrip bestående av kolhydrater, humor och varor i massvis var genomförd. En riktigt trevlig sådan med ett superhärligt gäng! Tack och bock alla medverkande!

Sorg
Idag Lördag den 20 Mars är det på dagen 2 år sedan pappa Thomas gick bort till följden av en Stroke. Finns inte så mycket att säga mer än att tiden går så ofattbart fort och att jag saknar dig Pappa mer än någon kan förstå, mer än jag någonsin kan visa eller berätta för en annan levande människa. Du var och är min bästa vän, min trygghet här i livet och bara för att du lever någon annanstans nu betyder det inte att det förändrar något. Du gör mig stark.
En Glädjande sak i en sorgens dag är att hela familjen är åter samlad under helgen då syster Emma har tagit sig opp från huvfudstaden, samt att farbror Thor Major är åter nyinflyttad i Skellefteå.

Helgen har sammanfattningsvis varit en bra sådan och slutligen vill jag bara säga en sak:
Jag Älskar Dig Pappa!
/Andreas

Magsjuka

I fredags bar det av till Luleå med pär, för att dagen därpå fortsätta resan till Ikea. I Luleå blev det en runda på stan, hittade ett par jeans (högst ovanligt!) och en härlig lång tröja. Sen blev det bara första gradens tv-slappning på hotellrummet och middag på hotellrestaurangen, där det var mkt bra mat må jag säga!

Lördagsmorgonen började med en orolig mage och hotellfrukost. Efter det:Ikea, men före det... en frenetiskt letande efter ett apotek! & det är väl inte så konstigt att man inte hittar det när man letar efter en grön (tror jag) skylt där det står "apotek" på, när det har bytt namn till "kronans droghandel" som har bakgrundsfärgen brun!

Men till slut hittar vi det, just bredvid Ikea =) Med det gjort så shoppade vi! En dagbädd, flera lampor, tallrikar, tv-bänk, ljusstakar, hylla & annat diverse! Men påvägen hem så blev det några stopp på vägen må jag säga! Magsjuka är ingenting man önskar sig =( Mår bra nu men blir nog hemma från jobbet imorrn för att återhämta mig helt och hållet.

Jag återkommer med bilder sen på våra inköp..... Nu: Soffläge (inget avvikande från de senaste dygnet)

/Elin

Fredag den tolftonde - En kväll i det okända!

Igår var det en ny fredag. Denna fredagkväll var långt ifrån lika ensam som den tidigare jag skrev om - snöskottarfredagen! Nej, igår befann jag mig på Alhem hos Ricky a.k.a. Gorillaboy. Där befann sig även hans fruga Kajsa och hans klasskamrat från självaste Täby, Anders.

Vad gjorde vi då? Vi spelade tv-spel i form av Smash, Mariokart och Smash, åt 1kg godis, krispiga chips och slarvit uppskurna honungsmelonsbitar. It was Awesome!
När midnatt närmade sig med stormsteg kläcker Kajsa en idé om att vi borde fara ut och Cruisa, visa vår Fjollåttiska kompanjon vad Skellefteå med omnejd har att erbjuda. Då har han pluggat här i 1 & ½ år dessutom, men det finns alltid något man inte sett...
Kajsa anser att vi borde cruisa ut till Rönnskär. Anders frågar om Rönnskär är en pub. Vi skrattar. Vi retar Anders. Vi misshandlar honom sedan brutalt. Nej det sista gjorde vi inte om än vi alla hade gärna velat det, Jag menar Rönnskär - en pub?! Kompanistryk var vad han förtjänade.

Nåväl, vi spolar fram en bit............... Nu befann vi oss i Skelleftehamn och körde ut mot oljehamnen som ligger på andra sidan viken från det mäktiga smältverket Rönnskär. Vi beundrar den mäktiga industrin och alla lampor som lyser upp hela stället. En riktigt fin kontrast till den nattsvarta himlen med de tusentals stjärnorna.
Sedan kommer vi in på att Skelleftehamn-ursvikensområdet är ett mecka av övergivna industriområden som vittnar om industrins stora betydelse för bygden. Vi åker till en gammal övergiven fabrik ganska nära Sävenäs, småkikar litegrann och avlägsnar oss sedan. Därefter tar vi Sundgrundsbron över Skellefteälven och vidare mot Örviken. På bron ser man för övrigt både Rönnskär som lyser opp i fjärran öst och Vitberget och tv-masten i stan i fjärran väst. Riktigt vackert!
I Örviken var målet Sävenässågen, en gång ett anrikt sågverk men som så många andra industriområden har gått i graven. Dock finns samtliga byggnader fortfarande kvar, stora ståtliga sekelskiftesbyggnader i tegel. Viss verksamhet finns fortfarande kvar här också.
Vi stannar utanför den stora grinden. Som obehörig är det förjudet att träda in på området. Det är bäcksvart ute och vi känner oss unga, dumma och kriminella. Vi går runt det trasiga stängslet och in på området. I en byggnad lyser det fortfarande och adrenalinet börjar pumpa. Vi är alla rädda men vi går längre och längre in tills vi står framför kontorsbyggnaden. Det lyser från brolampan och tanken av att någon skulle komma ut ur nån av byggnaderna eller att vi får syn på en skepnad i mörkret är gastkramande. Helt plötsligt viskar Ricky till "GLAS GLAS", vadå för jävla glas? undrar jag. "NEJ LASER!!" hör jag han säga. Huh? Jo mycket riktigt så har jag som gick längst fram trätt över en laserstråle som börjar blinka frenetiskt. Det måste vara någon sorts larmanordning. Vi får panik och springer mot bilen i full fart och oj vad adrenalinet pumpade men oj vad kul det var. Som att vara barn igen!
Någon skymt av Securitas eller dylikt såg vi dock aldrig så vi klarade oss oskadda.

Sedan åker vi förbi Scharins och kikar. Vi berättar historian bakom stället för Anders och jag inser själv hur fascinerande hela stället är. Från att vara ett anrikt företag med god omsättning till konkurs och hur hela stället bara lämnades till att förfalla. Folk gick alltså bara därifrån, lämnade allt bakom sig. Sedan har tidens tand och grov vandalisering gått hårt åt industriområdet sedan slutet av 80-talet. Det är en spökstad, det är som Skellefteås egna Tjernobyl. Fascinerande!

Vi åker sedan in mot stan igen, jag berättar om två spöklika västerbottensgårdar på Solbackens baksida. Ett gammalt skyttegille som bara låtit förfallas, mitt ute i skogen, mitt ute i ingenstans! Det är verkligen skräckinjagande, som hämtat från en skräckfilm. Vi kör mot vägen som leder oss dit, vägen som går bakanför Ica Maxi. Men där tar det stopp. Vi hade skrämt upp oss själva så pass att det blev bara för mycket. Vi bestämde att vi skall åka dit senare, då med några öl i kistan så rädslan blir ej lika påtaglig.

Kvällen avslutas med ett besök hos tv-masten och Vitbergsbacken. Vid det här laget hade vi skrämt upp varandra så pass att bara blotta tanken på att sova var skrämmande. En del historier om Vithatten, ett av de kändaste spökställena i landet, bidrog till kvällens förkärlek till rädsla.

Sammanfattningsvis var det en förbannat härlig kväll! Tack alla medverkande // Andreas

IKEA here we come!

Eller ja, imorrn ska vi dit, jag och sambon =) Idag blir det att övernatta i Luleå en natt, vilket ska bli himla skönt. Hotellet ser toppen ut och jag längtar så mycket!

Det som bl.a. ska inhandlas på det gigantiska Ikea är följande:

Plus lite annat! Äntligen ska datarummet bli någorlunda klart!

Och så får vi se om jag hinner till Josses tjejkväll imorrn. Nu ska jag ta och rensa lite ion the computerroom sen blir det att packa och fara där efter lunch.

Trevlig helg allihopa! & SNART så vill jag se ett inlägg från våran 08-syster!

Over and out!

/Elin

Gott & Blandat

Detta blir ett väldigt blandat inlägg!

Vi börjar med tjejkvällen jag hade med Johanna, Helena och Ida. Mycket trevlig kväll med Dirty Dancing &.... "Nobody puts Baby in a corner"..... "OOOOHHHHH !!!" Haha! Trevligt var det och vi får göra om det snart!

Sen går vi över till en bild på mina nya glasögon!

Vidare till jag och broders förra "heldag"...
Det är dagar som denna då jag kommer på att jag faktiskt gillar vintern

Charlie kastades ner i djupsnön av elaka Andreas, och vanligtvis brukar han gilla det... men den här gången var det lite för djup snö och Charlie blev så less på att försöka få sig till gångvägen att han lade ner huvudet på snökanten och gav ifrån sig en stor suck!

Efter det var det dags för Buremål! Detta är mitt mål med lite gurkmajo

Och detta är broders mål med mycket gurkmajo! Observera att han skrapat av sina pommes & lagt det på locket... som ni ser är alla pommes som ligger i lådan dränkta!

& efter det var det pinigs, där Gorillan tyvärr vann... Men jag var på G så det bara sjöng om det! Jag tror öven att jag uppfunnit ett nytt sätt att smasha på... a lá slarver-style! Effektiv var den!

Lägger in en bild på hur det ser ut på mammas bakgård efter att Andreas och Togge skottat tak... Charlie likes!

OCH NU... till lite Edda-bus!

Haha! Jag och Maria byggde en gubbe av kartong, overall, moppgarn och simglasögon =) Vi satte den först i ett hörn påväg till omklädningsrummet... men jag måste säga att det inte gav så stor effekt på skrämsel-reflexerna, så någon annan hade ställt in den på en av toaletterna vi går förbi för att komma upp. & där kickade reflexerna igång!

Vi deltog också i Wasaloppet i söndags

En bild på min ny-i-fyllda tattoO! Det blev mycket bättre!

Till sist vill jag hälsa dig välkommen hem min kära dammsugare!

Nu ska jag ringa till broder och se om han är sugen på lite pingis! Sen blir det dammsugaren i högsta hugg!

OVER AND OUT!

/Elin

Charlie Schwarzneger på ett tak - Andreas berättar

Detta blogginlägg inleds med en aptitretare på en ung Schwarzneger som kämpade hårt i sina yngre dar innan han nådde Mr Universum-titeln och sedan Mr California, Californien - staten som han nu basar över.

För läsare som ännu inte förstått att det inte är Arnold Schwarzneger på videon ombedes lämna denna blogg omedelbart ty det äro endast jag - Andreas, som befinner sig i eddagymmet en mörk vinterkväll. Bloggen kändes lite ospännande så jag lät vika ut mig med 140 kgs skivstång fastankrad i nyporna.

I övrigt då, jo en fredagkväll har det vart ikväll. En väldigt ensam fredagkväll. Jag har spenderat min fredagkväll denna fredagkväll med att skotta snö, snö och lite snö. Med mig utomhus i det milda men ack så sköna vädret hade jag min kompanjon och broder - Charlie, även känd som Charles, Big C och Unt Charlieführern. Charlie är för övrigt familjehunden. I min jakt på att gräva fram en stege befann sig en ivrig och äventyrslysten Charles vid min sida. Ofta kritiserad för hans totala brist på intelligens.

Mitt i snöskottningen får min fyrbente broder span på en stor snödriva, den han hade trampat omkring på i 30 minuter. Han gräver en liten grop, tittar djupt in i hålet och skäller som en snåloljad tvåtaktsmotor. Han tror sig ha funnit en ondskefull källa där inne. Jag finner mig i rollen som hans kompanjon då Charles ser sig själv i nått med stil av Indiana Jones. Vi hjälps åt att gräva i snön, flera meter in i snödrivan tills vi kommer till - Ännu mer snö! Där finner Charlie Jones en snöklump som han biter sönder i småbitar. Han stegrar sedan på baktassarna som jag aldrig tidigare sett honom göra och bryter sedan ut i en euforisk glädje då han tror sig ha utrotat universums största hot. Jag kan se hur hans stolta mörka ögon skriker "SEGER!" och än en gång har våran Charles räddat världen.

När Charles skickats in i huset igen efter sina bravader så gav jag mig opp på taket, där skulle det skottas snö - på fredagskvällen! Jag skottade mig upp på taket tills jag stod på nocken. Där kunde jag glimta ut över grannkvarteret och ner mot vissa delar av schtaan. Det var riktigt skönt att stå där och njuta av den inte alls märkvärdiga utsikten. Är det lika fint väder resterande delen av helgen tar jag med mig solstolen upp, sätter mig och sprätter en kall öl. Livet på en pinne så säg.

Som Elin alltid säger - Over and out!

/Andreas

Sega syskon!

Nu var det två veckor sedan det skrevs i bloggen! Så jag tänkte bara skriva att det snnnnaaart kommer ett till inlägg =) Man har ju en sambo som ALLTID ockuperar internet sladden hemma i lägenheten!

I det kommande inlägget ska det handla om väldigt blandade saker då det var ett tag sen jag skrev... bl.a; Att det gör AJAJ att tatuera sig! Att jag har väldigt fina kompisar och insikt på tjejkvällenen vi hade tillsammans, foton på Buremål (?!), Charile´s passion för SNÖ, kläder, sommarlängtan m.m! Så se fram emot det så kommer ett snart =)

Tjingeling!

/Elin