Fosslanders

När det är någonting som gör en upprörd, så kommer det alltid tillbaka till pappa. Bägaren fylls på och ibland, bara ibland, rinner den över. Man mår dåligt. Kanske också sämre över en liten sak som inte är så farlig.

Imorse var allting bra, sen blev jag besviken över ett telefonsamtal jag skulle ha fått, men aldrig fick. Inget allvarligt alls.

Sen for en kompis hem som jag verkligen hade velat träffa innan hon for. Jag kan inte prata med alla som jag känner om känslor. Det finns några få, och hon är en av dom.

Och sen är det lite spänt med några på jobbet. Någon man inte kommer överens med, vissa som ska starta något hela & hållet onödigt när det inte behövs.

Och när det händer, man blir lite nedstämd, så börjar jag tänka direkt på pappa.

Hemska minnen och bilder dyker upp i huvudet helt ofrivilligt.

Som när jag och min kära bror höll hans händer när alla sladdar skulle pluggas ur, när vi såg pappas liv avslutas, när hans själ lämnade honom.

Det jag egentligen bara vill minnas är allting som var bra. Och det fanns såååå mycket bra med pappa. Men det glöms bort när saker & ting inte går som man vill.

Tråkigt inlägg, men ibland måste jag få skriva av mig.

Saknar dig

/Elin